Från förnedringen i Borlänge till bragden i Mora

Året är 2008 och jag och Thomas kör som vanligt med mycket "trash talk" inför Postskidan i Borlänge. Men för att inte riktigt gå händelserna i förväg så går vi tillbaka nästan ett år i tiden till 2007.

Thomas hade imponerat stort på mig när han nästan slog mig på Postmilen i Linköping våren 2007. Det var en het dag och det var precis på upploppet vid Cloetta center jag sprang förbi Thomas.
   Vår tid hamnade strax under 50 minuter på milen och enligt mig gjorde Thomas en smärre bragd när han löpte så fort. Det är mycket imponerande av någon som väger +100 kilo!

Vårt snack har handlat om postens klassikergrenar (löpning, skidor, simning och cykling) som vi tävlat i och mot varandra. Men det var först 2008 som vi för första gången skulle mötas i längdskidor. Thomas med meriter från 12 stycken Vasalopp och några år som aktiv skidåkare i pojkåren i Västmanland.


Strax innan start i Linköping

Jag var ändock ganska segerviss om jag vill minnas rätt. Jag trodde att det där med att åka skidor var ingen match. Jag var hyfsat tränad och Thomas hade nog gått upp X antal kilon sedan Linköping.

Hyfsad tränad, men på vad? Ja, inte var det längdskidor utan konditionsmässigt i form av löpning och innebandy.

Nya skidor införskaffas dagen innan
På fredag dagen innan avresa till Borlänge skulle jag köpa mina längdskidor. Jag tog hjälp av Tomas när vi styrde bilen mot Team Sportia på Erikslund.
   De hade ett billigt paketpris på Solomonskidor med pjäxor och bindningar. Runt 2 000 spänn skulle jag behöva betala för kalaset vilket lät överkomligt och jag tror t.o.m. jag fick med de billigaste stavarna.
- Tomas tittade på mig och smålog lite när han frågade om jag inte skulle satsa på bättre kvalité och lite mera rejäla grejer. Han nämnde till exempel att nio av tio som åkte Vasaloppet gjorde det på ett par Fischerskidor.

- Nej, utrustningen har ingen betydelse svarade jag. Jag kan nog slå dig ändå smålog jag tillbaka.
   Jag tror t.o.m. det ett tag i affären var snack om vallningsfria skidor så kallade pensionärsskidor, men där gick väl gränsen *ler*

Avresa till Borlänge i februari 2008
Jag var ganska styv i korken och vi fem som skulle åka tillsammans var förutom jag själv, Tomas, Björn, Ingela och Lotta. Det var väl ingen i det här sällskapet som skrämde mig och även om jag kanske inte trodde att jag skulle vinna så var taktiken den att bara lägga sig i rygg på storväxta Tomas och följa efter honom så skulle det gå bra.

Att jag inte åkt längdskidor på 20 år och sedan i mellanstadiet hade jag ingen tanke på.
När jag för första gången ställer mig på skidorna i Borlänge märker jag direkt att det här inte kändes bra! Det är ostadigt och jag har inget som helst fäste. Det ska tilläggas att den här dagen var det väldigt svåra vallningsförhållanden med fyra plusgrader och dåliga, samt blöta spår.

Thomas misslyckades totalt med sina egna skidor och mina skidor var ännu värre!
Vi glömde att rugga upp ytan vilket gjorde att fästtejpen försvann.


Strax innan start i Borlänge!


Björn och Thomas (syns ej) till höger. Jag har sökt mig bakåt ;-)


Thomas tar täten! Ses till vänster i bild med nummer 439

När starten strax ska till att gå inser jag snabbt att jag inte ska stå längst fram.
Jag är rädd att bli fullständigt överkörd! Jag söker mig bakåt i fältet.

Loppet skulle jag vilja beskriva som ett enda stort kaos! Det var upp och ner med backar!
Jag saknar helt teknik och jag har inget fäste överhuvudtaget. Jag blev helt sonika tvungen att staka mig runt hela banan! Tillråga på allt lossnar trugan (Det är så när man köper skit) på staven efter ett par kilometer.
   När jag tillslut kommer i mål så kan inte Lotta annat än att tycka synd om mig på upploppet. Hon beskriver det som att jag stakade och stakade, men inte kom framåt!

Jag som hade varit så stöddig hade blivit totalt avklädd och förnedrad.
En nyttig läxa och jag tror flera (utan att nämna några namn) hade lite känsla av skadeglädje ;-)
Möjligen är Borlänge min största förutmjukelse i hela min idrottsliga karriär. En otrolig smäll på käften och min första skidupplevelse sedan barnsben hade i dessa svåra förhållanden slutat i totalt fiasko.

Resultaten då? Ja, jag kom sist av oss fem. Björn åkte dessa max nio kilometer på ungefär 35 minuter. Banan var kortare p.g.a. att det var svårt att få fram snö.

Lotta som tävlat i längdskidor i ungdomen och lämnat in skidorna på vallning åker på 37 minuter, Tomas 41 minuter och Ingela på nästan 53 minuter.

Jag är sist av oss fem på 53 minuter och sex sekunder och hamnade på plats 150 av 300 som kom i mål i motionsklassen.

Repotaget från PIF om dagen med bilder och även resultaten längst ner --> här

Thomas hade nu triumfen i hans hand och han tillägger att han har 12 minuter till godo från skidåkningen till Postmilen i Örebro. Är det möjligt att vinna med 12 minuter på en mils löpning frågar jag mig själv. Året innan var det bara med några sekunders differens.

När Postmilen i maj 2008 går av stapeln är det en kanonvarm dag. Det brukar vara varmt när Postmilen går. Jag börjar i ett rasande tempo med vetskapen om att Thomas skuggar i bakhasorna eller att jag behöver vinna med 12 minuters marginal och efter endast en kilometer går jag in i väggen.
   De dryga nio kilometerna som återstår blir en riktig pina. Jag är flera gånger faktiskt nära på att ge upp eller släppa han jag sprang bakom. Så mycket tog jag ut mig.

Hur det gick? Ja, resultaten med bilder från Postmilen som detta år var en kvartsmara (10 549 meter) finns --> här.

- Jag var tillbaka och jag hade fått en gruvlig revansch! En mycket stark prestation enligt mig.

Efter Postskidan 2008 tror jag inte jag åkte något mera skidor det här året.
Ja, kanske en gång på Rocklunda. Jag tyckte det där med skidor var skit. En riktig jävla materialsport där utrustningen behövde stämma och vara bra. Och då väger jag naturligtvis in det där med vallning och dylikt ...

Amatören Balonius gör fel
Året efter blev det två gånger och jag hade dessutom limmat på trugan fel! Den kom med spetsen bak ;-)

Att jag hösten 2009 efter detta omständigheter skidmässigt ändå vågade anmäla mig till Vasaloppets "Öppna spår" är ganska modigt! Jag såg det som att jag en gång för alla skulle försöka mig på klassikern.

Jag började med att åka rullskidor några gånger mellan Rönnby och Skultuna. Sedan runt Lucia har vi haft snö på hemmaplan och jag tränat hyfsat med skidor. Och gått framåt ganska mycket om jag får säga det själv.

Jag avslutar krönikan med att kopiera stora delar av det jag redan skrivit om Postskidan i Mora

Postskidan i Mora 2010

Jag tänkte skriva lite kort om tävlingen i Mora.

Jag är mycket nöjd med min tid och prestation efter rådande omständigheter som jag skulle vilja beskriva med bragdstämpel.

Innan loppet så tjatade Tomas på mig att köpa ett par riktiga skidor och efter mycket om och men, så slog jag också till i Mora på Intersport. Det blev ett par "Fischer RCS Classic Plus",
Jag pratade till mig ett skidfodral och fick även en gratis vallning på köpet. Men de trodde jag skulle köra "Orsa ski maraton"! Och jag fick en vallning därefter ;-)

PÅ uppvärmningen märkte jag direkt i alla fall att skidorna och vallningen var klockren.
Och jag kände mig dessutom urstark!


Inför starten i Postskidan 2010

Starten var kaosartad när 400 postisar skulle starta. Folk ramlade till höger och vänster och någon fick stavarna brutna.
   Bland annat så skrek Tomas till en: "Dra in stavarna!!" Men när han inte gjorde det så blev de knäckta som tändstickor.

Första kilometern fick jag offra ganska mycket krafter för att komma fram i spåret och ta position.

Efter ungefär 1,5 kilometer kommer jag ifatt Björn och ytterligare några hundra meter senare går jag om. Jag känner mig otroligt stark och känner på mig att något stort är på gång.

Efter 2,5 kilometer händer det som inte får ske. Trugan på ena staven lossnar! Allt passerar liksom i revy och jag inser direkt att jag kommer vara chanslös mot bland annat Björn och Tomas och att ingen vill läsa om dåliga bortförklaringar på bloggen.

Jag funderar på nästa Postskida och inser att ett år är lång tid att vänta.
Och nu när det kändes så bra. Attans otur!
   Det står inte heller på förrän Björn är ifatt och också går om. Jag har till en början lite svårt att hänga på, men lyckas streta emot och hänga på.

Mellan 3 till 9 kilometer är det inte någon som lyckas gå om oss. Men några åker alldeles bakom och bredvid. Det är av förståliga skäl Björn som får göra det mesta av grovjobbet och dra av oss. Det är nästan omöjligt för mig då trugan saknades!


Björn i täten! Tätt följd av Balo ...


Här försöker jag påvisa fotografen på min förlorade truga

Efter nio kilometer kommer Tomas för första gången och går om oss ganska lätt!
Jag tänkte skrika till Björn (som var trött och stum) att försöka hänga på, men gjorde det inte.

Jag hade krafter kvar, men var instängd i högerspår bakom Björn. Till vänster om oss i mittenspåret återfinns tre-fyra skidåkare. Jag ser det som en omöjlighet att försöka gå ner bakom de tre-fyra och byta spår från höger till mitten och vänster och sedan försöka spurta.

I stället tar jag chansen ca 150-200 meter från mål och sticker ifrån Björn på hans högra sida.
Jag har problem att komma förbi, men lyckas och vinner spurten ganska klart, men blir slagen av Tomas med 12 sekunder.


Här gick vi i mål!
Och mer skidklassiskt än så här kan det inte blir ...

Jag är otroligt besviken när jag kommer i mål! Jag funderar på vad jag kunde gjort om jag hade haft ett par riktiga stavar och framför allt med en truga som varit kvar. De jag beställt har fortfarande inte kommit! (Edit! de kom sex dagar efter tävlingen i Mora) Och jag körde som sagt med mina gama skitstavar som man inte ens kan låsa fast i handen.

Mina nya stavar ses --> här och här

Ö-vik nästa år
2011 går Postskidan i Örnsköldsvik. Då har vi tre lovat varandra att ställa upp i tävlingsklassen om vi åker. Just för att få starta före och undvika denna anarki som råder i starten. Tänk er att starta på en linje utan spår. Det står 20 stycken på linjen och tio meter längre fram finns ungefär åtta spår. 100 meter längre fram svänger allt till vänster och det blir tre spår. Och nästan alla vill konstigt nog längst fram trots att många inte alls kan åka skidor.

Fotnot: 348 stycken kom i mål i motionsklassen. Han som vann kom från Borlänge och fick tiden 36,14.
   Tomas kom in som nummer 13 på 40,43. Jag på 40,55 och som nummer 14.
   Björn på tiden 41.15 och som nummer 20. Rätt bra facit av oss Västeråsare.

I tävlingsklassen herrar upp till 40 år återfanns fyra stycken tävlande. Vinnaren fick tiden 28,15 och var från Östersund. Fyran fick tiden 34,49. Sedan finns det äldre åldersklasser och damklasser.

Resultaten från Mora ligger nu uppe på Postens Idrottsförbunds hemsida --> här.


En ganska bra liga, va? Och visst går det väl hyfsat fort i täten ;-)


Och det var som synes jävligt kallt!
Men kylan var inget problem för mig ...


Kolla spåren i Mora! Lite, lite skillnad mot Rocklunda


Medaljörerna i herrar upp till 40 år


Kallt! kallt! kallt!


Vasaloppsgeneralen delade ut ett gratis anmälning till Posten i Stafettvasan


Larz-Kristerz uppträdde på banketten inför 500 postisar


Liksom tjejerna i Rog Dolls ...

På denna länk --> här från Luleposten finns det 822 (!) bilder
från fem fotografer och en film från Postskidan 2010

Fotnot: Historian om trugan? Det blir det absolut sista jag skriver. Betänk att den kommer längst ner. Inga dåliga bortförklaringar! *skratt*
   Jag har i alla fall tappat trugan två gånger. Båda gångerna när jag åkt Postskidan! Men det är inte samma stav, men väl på samma par. Den jag själv limmat dit sitter än så länge kvar, men nu har jag ett par riktiga stavar ;-)