Himmel eller Helvete
- En av mina största besvikelser -
15 år sedan muck!

Hur rangordnar man sina största besvikelser? Det är inte helt lätt och kanske ska man inte ens göra det. Men jag gör det ändå ;-)
Åren 1992-93 gjorde jag lumpen på F 15 i Söderhamn. Det är och kommer alltid vara en tid som präglat mig. Lumpen var speciellt! Så är det bara.
I dag finns knappt någon militärtjänst kvar, men då i början av 90-talet skulle ALLA män (vilket innebar en årskull på ca 50 000) göra den och om man vägrade kunde man få skaka galler ett antal månader.

Sveriges tuffaste soldater - Fallskärmsjägarna!

Jag ville göra lumpen på riktigt manligt vis och mitt stora mål med lumpen var Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg.
Jag hade läst i Aftonbladet att det var den tuffaste militära utbildningen i Sverige.
Tuffare en Kustjägarna och deras specialavdelning med attackdykarna.
Att bli antagen i början av 90-talet till Fallskärmsjägarskolan var inte det lättaste och det hade väldigt hög status! Man var tvungen att klara en rad tester och även om man klarade första mönstringen, så blev det flera tester.
För mig var varken styrke- eller konditionstestet i första vevan några problem.
Jag fick nior på båda vilket var max poäng, men vad hjälpte det när man bommade på annat?
Jag tränade väldigt hårt inför mönstringen som var i Karlstad under två dagar.
Jag tror säkert jag redan ett år innan började köra extra konditionsträningar och då var jag redan bra tränad p.g.a. brottningen. Jag minnas att jag vägde 67 kg när jag mönstrade och längden är densamma som i dag.

En rolig episod jag väl kommer ihåg inträffade under ett av mina löppass före mönstringen.
Jag hade sprungit Skälby runt (ca 4-5 km) när jag kom upp till Bäckbyskogen och där skulle springa ett varav som är knappt 2 km. I backen uppe där står två lite äldre grabbar och jag hör att de pratar och rätt som det är sätter en kille fart och springer efter mig!
Jag uppfattade det hela som en vadslagning. Och jag hör killen bakom flämta och flåsa medan jag lägger på ett litet extra kål och hela tiden håller avståndet bakom på ca 15-20 meter. Väl när hela varvet var löpt står den andra killen och stirrar förvånat på mig när jag kommer först och sedan fortsätter jag bara ner för backen och springer vidare.

Än i dag kan jag tänka f-n! att jag inte fixade det och vad kul det skulle ha varit om man gjort det. Att komma in som fallskärmsjägare alltså.

För mig blev det i stället Flygvapnet och F 15 i Söderhamn.
Närskyddssoldat och det var inte heller någon lätt tjänst. Vår huvudsakliga uppgift var att skydda flygplanen mot Fi och vi opererade i grupper om fyra stycken. Där en var gruppbefäl, en sjukvårdare, en hundförare och en kille som var specialist på sprängningar och skjutvapen.

För dem som inte gjort lumpen på riktigt vis som jag säger kan omöjligt ställa in sig på hur det var. Men det var tufft!
Vi var det ända stridande förbandet på F 15 och fick väl höra av de andra att vi var stridspittar. Tillråga på allt syntes det väl då vi hade M 90-modellen, medan de andra fick gå i vanliga grönkläder.

På morgonen vaknade man av morgonrevelj från högtalarna.
Klockan 07.15 tror jag det var, så var det uppställning i korridoren för hela pluton om ca 40 stycken. Sedan inspekterade befälen rummen och var det inte städat blev det obenhövligen omvisitation. Det fick inte finns något damm bakom skåpen och i skåpen skulle det var ordning och reda på ett speciellt sätt. Behöver jag nämna att sängen skulle vara bäddad och sträckt så man nästan kunde studsa en mynt på överkastet?
Vid uppställningen var det också visitation. Här gällde det att skorna var putsade (Gärna så man kunde spegla sig i dem), skjortan knäppt och att man var rakad. Hel och ren!
Visitationerna av våra vapen var gedigna och krävde ofta mycket tid. De skulle smörjas och minsta del skulle vara fri från t.ex. krutrester.

20 år
Jag fyllde 20 i Söderhamn och jag vill minnas att det var en onsdag. Det vill säga lilllördag. Givetvis blev det ett besök redan samma dag på systembolaget i staden tillsammans med några yngre kollegor. Det var ingen självbetjäning på den här tiden och man fick vid disken säga till vad man skulle ha. Och jag köpte 47 eller 48 (!) burkar och flaskor av allehanda olika ölsorter. Konstigt att de inte frågade om det var för eget bruk ;-)

Jag var på många sätt redan då en individ som var van att gå mina egna vägar och bestämma själv. Och hade bara varit 17 år när jag flyttat hemifrån och var van att göra på mitt sätt. Men det kan jag lova! Det funkar inte i det militära. Därför mådde jag stundtals inte helt bra. Här gällde det att kunna ta order hur illa man än tyckte de var.

Alltid på något sätt klarade jag mig och kom undan lättvindigt.
Men en sak har för mig alltid stannat kvar i minnet.
I slutet av vår tid i Söderhamn hade vi fått ett befäl som var mer hund än människa! Han behandlade oss mindre bra och sämre än hundarna.
Jag drog då iväg en insändare till vår tidning Värnpliktsnytt, som var hela Sveriges tidning för värnpliktiga. Där jag kritiserade honom med "Månadens känga" och undertecknade Värnpliktspluton.
Jag tror de tog in insändaren ordagrant och det blev ett sjujävla liv!
En årskull som kommit in ett halvår senare än oss blev kommenderade med uppställning. Hela plutonen frågades ut vem som hade skrivit! Men ingen visste.
Och sedan blev det hela vår pluton om 40 man! Vi fick ställa upp oss i korridoren, men ingen sade något. Och jag tror att alla på vår pluton då visste - Om inte så efter i alla fall att det var jag som hade skrivit.
Vi fick efter det här ännu sämre behandling och nu backades han upp av en underhuggare också som för övrigt bodde i Västerås.
En dag satt Stefan Eriksson (bor i V-ås) med flera i sitt logiment när jag gick förbi.
Stefan ropade: Peter! Jag kom in och han berättade att jag skulle upp till Kapten och att kapten nu visste vem som skrivit insändaren. Men i nästa mening sade han att han bara skämtade och jag kunde andas ut. Och Stefan lade sedan till att någon aldrig skulle skvallra. Och det gjorde ingen heller och det säger lite om den gemenskap som fanns bland oss.

Men på något konstigt sätt kommer man bara ihåg det roliga för det militära!
När vi låg ute i fält fanns inga mobiltelefoner och jag minns en gång när jag fick en dags gammal Aftonbladet. Jag bläddrade snabbt till sporten och lyckades få se resultatet i division II fotbollen där det förkunnades att VSK förlorat borta mot Arboga södra med 3-2!
Det fanns liksom inte på kartan. Att förlora mot Arboga. SUCK! Ridå

Våra killar på högvakten. April 1993

Högvakten
Vi fick gå högvakten på Stockholms slott och Drottningholm. Och tänk att högvakten har anor från 1523 på Stockholms slott! Dygnet runt, året om, 365 dagar om året. I alla väder står de där och Högvakten finns alltid där! Och lite stolt är man ändå att man gått i dessa fotspår. Även om jag själv kom ur takten på avlösningen! Men koordination har aldrig varit min grej ;-)
Syftet med högvakten är att försvara Stockholms slott och kungafamiljen.
1981 utökades högvakten för permanent bevakning vid Drottningholms slott då Carl XVI Gustaf med familj flyttade dit.
Avlösningsceremonierna vid Stockholms slott är en stor turistattraktion under sommaren. Och ceremonierna har varit ända sedan Gustav Wasa intågade i Stockholm om än med olika varianter av ceremoni.
Och när vi gick var det en stor EU-middag på slottet. Massor av höga personer och kändisar fanns på slottet då.

15 år sedan muck! Det var en väldigt speciell känsla. För mig mycket starkare än studenten. Vi hade levt ihop under elva månader.
Notera! Många av dem på korten har jag inte träffat sedan jag muckade, så det är mycket känslor som berör mig när man ser bilderna.

I väntan på högvakt. Killarna i mitten bor i V-ås.
Johan andra till vänster brukar jag se på VSK:s fotbollsmatcher

Våra hundar var otroligt duktiga! Vilket luktsinne de hade. De kunde på väldigt långt håll känna av om någon närmade sig eller gått över vår patrullsträcka.
Och de var väldigt tuffa. De stod hanne, tik, hanne, tik o.s.v. i hundgården och kom två hundar av samma kön för nära small det bara! En gång hade vi fullt sjå att sära på två tikar som rykt ihop.
I flygplanshangaren fanns ännu värre hundar sades det ;-)

Vapenvård i kasernkorridoren på F 15

Här löser Kustjägarna i baskrar av oss!

I mitten fanns braskamin.
Och man fick turas om att vara eldvakt och det var väldigt viktigt att ha rätt nivå på eldandet.
En kille höll på att somna som eldvakt och mosade då i massor av ved för att hålla sig vaken vilket fick till följd att hela tältet om ca 15 man vaknade i svett ;-)

Ratte smörjer Mix:s tassar. Fredrik arbetar i dag som polis i V-ås

Västeråsarna på vår pluton var många, högljudda och lite tokiga ;-)

Min grupp! Han i mitten var gruppchef. Jonas och Ratte bor i V-ås

Högvakten med stolta anor ända från 1523

De flesta var kortklippta ;-)

Engvall och hunden Grim

Här poserar jag med KSP 58.
Kulsprutan var väldigt häftig att skjuta med ;-)

Karlsson med pansarskott

Visst ser det mysigt ut? Runt lägerelden ...

Så här låg man. Fyra stycken per rum.
Och nästan omöjligt att få vara helt för sig själv

Jag med KSP, som inte ska skjutas från höften ;-)

Med AK 5. Har numera mer hår på bröstet. Hahaha

Munkorg på Stefans tik ;-)

Vem är det här? ;-)

Här andas det tradition och historia!

Kort från mitt värnpliktsleg.

På väg till högvaktsavlösningen

Jag och hunden Mix vid hundgården

Jag längst ner till höger

Här gör jag vapenvård i Färila utanför Ljusdal

Stolt kille i basker

Skyttevärn som Joel sover i ;-)

Uppställning vid kasern på F 15

Vi fick på natten använda mörkerglasögon även om det inte fanns så många.
De var ny teknik och mycket dyra.
Men man kunde med dem se i mörkret och det blev ett grönt sken i dem. Tufft! ;-)

Några duschar fanns inte och efter en vecka i fält luktade man apa

Jag och Ratte

Alla på min pluton fick skriva något innan muck till mig personligen.
Här ses allas kommentarer!
Numret står för när man var född. 310 = 10 mars

Om fallskärmsjägarna

Fallskärmsjägarförbandets uppgift är främst att bedriva spaning, men också strid och sabotage långt bakom angriparens linjer, så långt att andra transportmedel än flygplan och fallskärm har begränsad användbarhet.
Patrullerna måste med tunga packningar kunna utföra långa förflyttningar till fots, i vatten eller på skidor.

En fallskärmsjägare skall kunna bära med sig all materiel för ett visst uppdrag och den enskilde jägarens packning kan väga upp till 70 kg exklusive vapen- och stridsutrustning.
Uppgifterna skall kunna lösas under lång tid och ställer därmed speciella krav på individen.

Fallskärmsjägarutbildningen
Efter avklarad testperiod så inleder aspiranterna sin utbildning till fallskärmsjägare.
Utbildningen är i dagsläget 11 månader lång och uppdelad i en jägarutbildning (spaning och strid m.m.) och en fallskärmstjänst.
Jägarutbildningen omfattar 95 procent av den totala utbildningstiden.

Utbildningen vid Fallskärmsjägarskolan ställer höga krav på:
Psykisk och fysisk styrka och uthållighet.
Samarbetsförmåga och kamratskap.
Anpassningsförmåga till vitt skilda situationer och miljöer.
Vilja att lösa förelagd uppgift, trots svåra umbäranden.
Förmåga att taga initiativ.

Fallskärmsjägareaspiranternas veckoarbetstid är längre än vid andra förband.
Få kvällar lämnar tid över till egna aktiviteter och även helger utnyttjas för utbildning.
Aspiranterna måste klara höga krav på ordning och lydnad.
FJS kräver att aspiranterna såväl i som utom tjänsten är ett föredöme för andra värnpliktiga och ungdomar.
Vidare krävs att aspiranterna är kortklippt och ej har skägg eller mustasch.
Tjänsten vid FJS är krävande och hård, men också omväxlande.

Fallskärmsjägarandan

Fallskärmsjägarandan har sin utgångspunkt i att man försöker leva upp till Fallskärmsjägarnas valspråk; Vilja - Mod - Uthållighet.
Viljan att göra något - Modet att genomföra det - Uthålligheten att även under de svåraste förhållanden utföra det.

Man litar på varandra och har respekt för varandra.
Man vet att alla klarat samma krav vilket ger en sorts inre trygghet.
Den inre tryggheten uppväger prestige och behovet att visa sig på styva linan då man vet att en gång fallskärmsjägare alltid fallskärmsjägare.
Man är vän och kamrat utan att egentligen känna varandra. Man hjälper varandra även efter utbildningen.

De personer som klarar utbildningen och som erhåller utbildningstecknet Örnen är välkomna som medlemmar i Fallskärmsjägarklubben.
Syftet med Fallskärmsjägarklubben är stärka kamratskap mellan äldre och yngre fallskärmsjägare för att bibehålla ett livslångt nätverk.

Många drömmer om att bli fallskärmsjägare, få vågar söka till utbildningen, färre klarar den.
Men trots det så dekoreras det fallskärmsjägare i Karlsborg, personer som kan ha gått i din klass, personer som alla andra, personer som visat vilja, mod och uthållighet, personer som du?
Här är berättelse från några som drömde vågade och klarade utbildningen till fallskärmsjägare.

"Det starkaste minnet från min tid vid FJS är när man efter 20 dygns oavbruten vistelse utomhus i vinterkyla, med dålig mat och lite sömn, får komma in, äta och sova.
Men jag minns även kamratskapet och känslan att tillsammans klara av en uppgift som är krävande.
Ett annat starkt minne är hoppningen, förstås.
Det viktigaste jag lärde mig var förmågan att samla en grupp mot ett gemensamt mål och uthålligheten att verkligen ta sig igenom även när det är tungt.
Plus att man vet var de egna gränserna går; hur mycket orkar jag, i vilka lägen tar jag slut och hur långt från att ge upp är jag?
För att lyckas bli antagen till FJS antar jag att personen måste vara mer eller mindre besatt av en önskan att få göra lumpen på FJS. Det var jag i alla fall".
Johan Brandrup-Wognsen Verställande Direktör

Höga krav
Av ungefär 600 sökande vaskas mellan 30 och 35 fram som genomgår den 15 månader långa utbildningen.
Minimikraven för en blivande fallskärmsjägare är höga: förutom att man måste vara ett lämpligt befäl och synnerligen stabil psykiskt, krävs också perfekt syn och hörsel, inga skavanker i övrigt och förstås styrka.
Man ska dessutom kunna springa 1 mil på under 49 minuter, kunna simma 200 meter med kläder och klara av att djupdyka 4 meter. Utöver det förväntas man klara av Fallskärmsjägarskolans speciella styrke- och smidighetstest.
Utbildningen är till större delen förlagd till Karlsborg i Västergötland, men vintermånaderna tillbringas i Kiruna.
Källa och info. från --> www.fallskarmsjagare.se