Kompisar från förr

I samband med lördagens äventyr på Djäknberget för en dryg vecka sedan träffade jag en dödspolare från förr. Eller i alla fall så var vi väldigt tajta från tiden i vuxen ålder när vi pluggade ihop.
  Jag har inte sett honom på ett par år och än mindre pratat med honom. Vi kan kalla honom för Emil! Emil var väl en av få (kanske den enda kompis) som jag skulle kunnat offra i princip allt för när det begav sig. Dessvärre gled vi ifrån varandra och det var väl mycket mitt fel, men inte mitt val.

Det var med Emil som jag träffade Claes som jag nämnde för några veckor sedan här på bloggen.
  Emils flickvän och jag kom bra överens och jag försökte alltid hjälpa till om de hade problem. En kille förstår en kille brukar det heta. Men observera att det inte hade något med oss att göra att det sket sig mellan mig och Emil. Jag skulle aldrig kunna göra något med en polarens tjej. Och det är konstigt. Jag har aldrig haft några känslor förutom vänskapliga för bra kompisars tjejer. En skön spärr av ha! Även om de haft snygga och bra tjejer

I samma kompissällskap fanns det en tjej som var kompis med Emils flickvän och som vi kan kalla Anna som jag blev intresserad av. Hon var väl då lite upptagen, men det var hon som frågade efter mitt nummer. Under den här tiden på ett par år visade jag lite intresse, men ville samtidigt inte förstöra vår vänskap eftersom vi ofta träffades som vänner bara hon och jag.
  Vi bodde 100 meter ifrån varandra. Men så när Anna blev intresserad av mig som jag tolkade det och jag inte gav henne den uppmärksamhet och bekräftelse hon ansåg hon ville ha sket det sig fullständigt. Det är nog det värsta man kan göra som kille förutom att vara otrogen och misshandla en tjej. Missar du att ge tjejen bekräftelse och inte fattar hennes vinkar om att hon är intresserad av dig är man fett rökt!

Jag försökte förklara, men hon svarade inte på mess eller telefonsamtal. Jag skrev då ett brev som jag tyckte var väldigt bra och snällt skrivet där jag försökte förklara, men jag fick ingen respons på det heller. Jag kan väl säga det till er killar som läser det här. Om en tjej inte svarar på ens mejl eller mess är det bara att lägga ner! Ju mer man försöker desto värre blir det. Och tro mig. Jag har varit med tillräckligt länge för att veta. Om hon vill träffa dig igen, så kommer hon söka upp dig på något sätt eller indirekt vara där du befinner dig. Men bara om hon vill och när hon är redo.

Observera att det aldrig hände något med den här tjejen. Men jag hade före hennes intresse sagt att jag tyckte om henne. Hur tydlig och korrekt jag var minns jag inte. Kanske inte särskilt eller jag hade väl sagt, men kanske inte visat det med uppvaktning på det sättet. Jag har aldrig varit direkt en sådan som är PÅ och hon dejtade ju någon annan och var tillsammans med en tokstolle som hon senare lade ner.

Det gick några månader. Kanske ännu längre tid och rätt som det var dök hon bara upp på stan när jag tömde brevlådor och sade: "Hej"! Och lämnade en nyckelknipa som hon hittat. Med facit i hand var det väl en vink från Anna att hon var mogen att träffa mig igen eller åtminstone ta upp kontakten. Men jag orkade aldrig ta tag i det igen. Jag hade gjort mitt tyckte jag och det hade kanske gått lite prestige i det hela och jag var djupt sårad att hon inte velat lyssna på mig när jag mådde dåligt och försökte.

I dag har det gått lång tid sedan det här. Men hon är en av få som jag tittar bort om jag träffar. Och visst är det tragiskt och jag kunde aldrig drömma om att hon skulle behandla mig som hon gjorde. Vi var väldigt tajta ett tag, men nu är vi som två främlingar för varandra. Dra den lärdom du vill av den här historien.
  Jag hejar inte och från mig finns absolut inte några som helst känslor kvar.
Jag blev sårad och mycket avskräckt av hennes handlande. Men visst, kanske jag skulle för min egen och även hennes skull ändå försöka titta henne i ögonen nästa gång och säga "Hej Anna"! Jag ska jobba på det och försöka ...

I samma veva som det här hände sket det sig med Emil. Och det berodde på att han fixade ett arbete åt mig som jag gav aldrig riktigt gav chansen och hoppade omgående av. Men jag hade mina anledningar och Anna var en och jag mådde personligen inte helt bra. Orkade inte med något nytt just då. Emil tog det väldigt hårt eftersom han gett mig väldigt bra vitsord och att de hade stora förhoppningar på mig. Jag bad om ursäkt och sade att jag förstod hans besvikelse, men det hjälpte dessvärre inte.

När jag nu i lördags såg han för första gången på länge på Djäkneberget tittade jag först bort och jag tror inte han såg mig. Men när jag såg honom 15 minuter senare möttes våra blickar och jag tror han kände igen mig. Jag tog chansen och stegade fram 25 meter och sträckte fram handen och sade: "Tjena Emil"!
  Vi snackade några minuter om hans två flickor, hur det var på jobbet, och vad vi gjorde på Djäkneberget.
Jag avslutade med att säga att det var kul att ses och bad honom hälsa tjejen.
  Det kändes bra det här och det tror jag det gjorde för honom med, men som förut blir det aldrig igen ...

I kompislaget fanns det ytterligare en tjej som var bra kompis med Anna, Emil och hans flickvän. En gång några år efter det som hänt. Kom den tjejen fram till mig på BMB och sträckte fram handen till mig och sade: "Hej Peter, kul att se dig".
Och då ska ni veta att hon säkert fått höra skit om mig från två olika håll. Hon var och är väldigt tajt med Anna. Jag ska någon gång tacka henne för det här. Det är fett med cred till den här tjejen och jag glömmer aldrig hennes ord ...

Parallellt med det här skar det sig också med annan bra polare. Om på ungefär en månads tid hade jag lyckats sabba relationer med mina tre närmsta och kanske bästa vänner. Det var jobbigt! I dag kan jag prata med killarna och hejar, men den där känslan om vad som hände finns alltid där mellan oss.

Det jag vill tala om med den här historien är just det att man ska vara rädd om sina vänner. De växer inte på träd. Och om det skiter sig försök och red ut det så fort det bara går. Annars kommer den där obehagskänslan att leva kvar.
  Låt inte för mycket prestige och envishet komma emellan. Jag tycker man är stark om man tar tag i det oavsett vem som gjort fel. Det tyder på stor styrka!
Alla kan göra fel. Men kan man be om ursäkt och visa att man verkligen menar det tycker jag man förtjänar en andra chans.
//Peter