Carpe diem! Njut av den flyende dagen
Jag kan tycka av vi människor inklusive mig själv är alldeles för dåliga på att njuta och koppla av. VARFÖR?
Jag vill få bort alla krav och "måsten" och få mer livskvalité.
Därför en passning till dig som läser det här.
Passa på att njut och lev! Vad är livskvalité för dig och när mår du som allra bäst?!?
Vem vet vad som händer i morgon?
Kanske går livet i repris, men troligen inte.
Sluta upp med att var en surpuppa för det tjänar ingenting till och
bjud på dig själv!
Ha mål och drömmar!
För vad skulle livet vara annars?
Det behöver inte vara stora saker, men se till att du inte blir kvar på mållinjen utan också går i mål.
Är du intresserad av den där tjejen.
Ja, gör någonting åt det och vice versa!
Snackar du om att åka Vasaloppet, så gör det!
Vill du ha det där jobbet eller komma in på den där utbildningen
- Ja, då får du väl försöka och göra ditt yttersta. Mer kan man inte göra och vetskapen att man gjort sitt bästa
är många gånger bra nog. Men hur många gånger har man känt så?!?
Jag blir många gånger arg när jag hör idrottsstjärnor som misslyckas och som hela tiden försöker hitta på
eller komma med anledningar om varför de misslyckades. Nej, nästa gång vill jag i stället höra.
"Jag gjorde allt! Jag gjorde mitt yttersta och jag är mycket stolt för det och jag kan inte skylla på något."
- Sedan kan och får man tillägga att nästa gång då jävlar! Nu ska jag träna ännu hårdare och komma ännu bättre förberedd,
men inga dåliga bortförklaringar.
Ibland kan jag undra vad som skiljer en vinnare från en förlorare?
Frågan är ju inte helt lätt att besvara. Men jag tror ofta det är
något mycket mera än att du vann och jag kom tvåa. Möjligen måste man våga vinna ett OS-guld för att också kunna göra det.
"I dag är första dagen på mitt nya liv!"
Om tre månader ska jag springa "Stockholm Maraton" och jag kan tala om att jag är långt ifrån någon maratonform.
Har tränat väldigt dåligt och alldeles för lite.
Har dessutom lagt på mig X antal kilon. Men jag vet att jag
kommer klara det! Jag har gjort det förut och ett misslyckande finns inte på kartan.
Ett litet mål så där mellan tummen och pekfingret får väl vara fyra timmar. Någonstans där vill jag väl hamna även om
jag vet att förberedelserna hittills inte varit de bästa. Men jag kan inte ha det som ursäkt! Möjligen som en liten förklaring.
Fyra timmar är en dröm för väldigt många.
Tänk om du har träffat mannen i ditt liv och så försöker du inte eller bjuder till. Ja, då är det väldigt troligt att du
missar chansen.
Jag tror inte enbart på ödet! Jag tror vi kan påverka och ju mer aktiv man är själv desto bättre och
lättare. Att bara passivt vänta eller låta någon annan ta första steget håller inte i längden.
En tjej som varit intresserad av mig och försökt beundrar jag mycket.
Hon gjorde sitt bästa och det kan aldrig någon ta ifrån henne!
Jag är imponerad.
Att det sedan inte blev hon och jag nu är något helt annat.
Hon försökte verkligen och det kan ingen
ta ifrån henne. Och jag är övertygad om att hon kommer lyckas och komma i mål.
Och det hade garanterat varit jobbigare att i
framtiden vetat att man inte försökt och kanske missat just honom man då ville ha. Ovissheten hade garanterat tärt mer än vetskapen
att man ändå försökte.
"Vad är viktigast i livet?"
I torsdagens VLT på sista sidan ställs frågan: "Vad är viktigast i livet?"
Två 14-åringar svarar: Vet inte ... kompisarna och mobilen kanske. Samt vänner och utbildning.
En 25-åring svarar familjen och 18-åringen att ha en bra utbildning och vara så frisk att man kan få jobb.
- Jag tycker personligen inget av svaren är riktigt bra och funderade själv i 30 sekunder innan jag kom på: "Att må bra".
Det är viktigast för mig och inkluderar mycket. För vad hade t.ex. den där utbildningen eller det där jobbet
med 50 000:- i månaden
varit om man inte mått bra?
Jag högaktar visa personer
Det finns få människor jag beundrar så mycket som dem som kan ställa sig upp inför media och allmänheten och erkänna
fel och be om ursäkt.
Hur många sådana människor kan man räkna upp???
Det går också att bryta ner det hela till mindre saker. Och vad skulle du själv göra om du råkade backa på eller skada
någon annans bil på t.ex. ICA Maxi?
Du vet att ingen sett dig och att du kan komma undan en pinsam situation,
så berättar du?
Självklart ska man berätta anser jag för det handlar om etik och moral.
Och jag betalar personligen hellre 3 000:- i självrisk för att kunna se den andra i
ögonen och ha ett rent samvete ...
Två sorters människor
Och det jag skriver nu är synnerligen viktigt. Det här ska inte skämtas bort och det finns ingen ironi bakom det.
Enligt mig finns två sorters människor - De som kan förlåta och gå vidare - Och de som inte kan förlåta.
Vem du är har
jag ingen aning om, men jag anser att en av dessa kategorier är att föredra.
Tro på det du gör - Förlåt! Och gå vidare ...
Alla människor blir någon gång i livet väldigt besvikna och sårade, så är det!
Det kan handla om väldigt jobbiga
saker som otrohet, svek, svartsjuka och brutna löften.
Och kan man förlåta en mördare och en pedofil?!?
Jag blev synnerligen förvånad när jag frågade en kompis om vilken jag var/är. Kompisen svarade och trodde att jag inte var den som förlät.
- Vilket jag personligen anser som fel svar. Nej, jag har ofta varit den som krupit till korset och försökt även om jag
anser att de andra gjort mest fel.
Däremot är jag väl en typisk fisk som om jag blir sårad inte glömmer, men däremot
kan förlåta. Och det är en d-a skillnad!
Kan man förlåta allt?
En svår fråga utan självklara svar.
Jag har själv t.ex. aldrig blivit utsatt för otrohet vad jag vet.
Inget som någon sagt i alla fall!
Men om det nu skulle bli så någon gång i framtiden. Hur skulle man då reagera? En hypotetisk fråga och
det beror ju på. Allt är inte svart eller vitt.
Men jag tror absolut jag skulle kunna förlåta och gå vidare.
Däremot skulle jag troligen göra slut, men det är något helt annat!
Och om man hade barnen ihop hade det
förändrat något? Ja, det är jag tämligen övertygad om! Här hade jag först och främst satt barnen främst.
Och det är mycket möjligt och kanske även troligt att jag hållit ihop för deras skull om det funkat och
om båda velat så att säga.
Och i så fall är det ju också synnerligen viktigt att om man förlåter
- Att man också gör det!
Jag tänker på handlingen efteråt och att det inte blev något man bara sade.
För då har man ju inte förlåtit! Här tror jag många människor brister dessvärre och det
kan även gälla mycket mindre saker än otrohet.
Släpp på prestigen! Prestigefulla människor som inte kan bjuda på sig själva och tappa ansiktet för en kort stund går bort.
Sedan är det som sagt att man inte behöver vara bästa vänner efter en sådan här sak och jag anser det viktigt
att man ändå kan prata ut och gå vidare.
Hur, vad och med vilka förutsättningar är som sagt svårt att veta ...
Tack, för att ni läste!
//Peter
