Amour!

- Kärlekens alla krav -

"Sommaren går sakta över i höst. Brunbrända, utvilade och insiktsfulla återvänder många av oss till vardagen. Vi lovar oss själva att bevara semesterns höjdpunkter. Men det går oroväckande fort att glömma. Snart snurrar karusellen igen där alla talar om stress, press, och hur fastklämda vi är mellan våra måsten.
Men vad kan vi göra åt det? Är harmoni något man kan lära sig?"

Jag satt och funderade här på varför jag har så svårt att bli kär. Men jag har inget bra svar och det stör mig.
Jag vet inte om det beror på att jag har svårt att lita på människor i största allmänhet. Är det att jag inte själv vill göra mig sårbar eller bli för beroende av någon annan?
Möjligen något av det sistnämnda och en kombination.
Men jag kan även tycka att jag själv inte är tilltäckligt bra och alla krav och "måsten" kan jag nästan spy på - Och skrämmas av ...

Och hur definierar man kär?!? Hur känns det, då? Och jag tror kärlek är något som växer fram och för att vara kär behöver man också känna den andra människan utan och innan. Det är en process! Och jag tror också man behöver gå igenom konflikter för att känna "äkta" och "riktig" kärlek i alla fall känner jag så ...

Det där med att lita på kanske inte är något jätteproblem. Men min erfarenhet säger att om man säger att det är en hemlighet och att man inte ska berätta, så berättar ändå den man gjort det för. Den säger samma sak i sin tur och sedan är hjulet igång. Det ligger i människans natur att göra så. Alla vill ha och höra hemligheter.
Men då måste man också berätta dem. Annars faller det ju. Och lojaliteter är inte något beständigt utan de förändras ...

Jag vet inte hur många gånger jag sagt till en tjej att jag älskat henne. För mig är det ett utomordentligt starkt ord! Säger jag det, så menar jag det verkligen och då är det hon och jag på allvar. Det är inte många gånger jag sagt det som sagt och tillhör du den exklusiva skaran får du gärna höra av dig till mig. Och jag lovar att offentliggöra alla namnen på sidan (Precis som du skulle vilja det :-) och bjuda på en brakmiddag (Det kanske du vill) du sent ska glömma på någon elegant krog här i stan.

Alla krav och "måsten" som finns är inte heller helt lätta. Jag menar. Det räcker liksom inte med att ha en schysst lägenhet, en bil som funkar och kunna älska halvhyfsat.
Nä, i dag man ska också kunna laga god och nyttig mat, vara rolig och hitta på massor av skojiga och intressanta saker att göra. För tänk om! Man blir fast framför datorn eller ligger två kvällar i rad framför TV:n. Ja, då tröttnar snart tjejen ...
  Kraven är framför på mig själv. Att leverera och räcka till. Är det någon som läst ända hit som någon gång uppvaktats av en perfekt människa? Så perfekt att du blir orolig för henne. Vad kan du ge henne? Och hon förtjänar det bästa och det är inte du själv ...

Men det finns också något annat där bakom och det är att såra någon annan.
Det vill jag inte! Det är jag livrädd för och då får det hellre vara. Då står jag hellre tillbaka. Jag har aldrig varit en kille som smörat och gett tjejer smaskiga kommentarer för att dra fördel själv (och absolut inte om hon tagit det på allvar) om jag själv inte menat det då.
Men! Jag är tvetydig här. Jag vet inte om jag gjort rätt och kanske ska man säga till sin tjej och andra nära vänner att de köpt en fin tröja fast man inte tycker det.
Allt för att undvika en möjlig konflikt och för att stötta och uppmuntra i stället.
För det viktigaste är väl ändå att man själv tycker om det?

Varför jag lade ner mig blogg några dagar var ingen taktik bakom som några trott.
Jag var inte trött på att skriva utan det tycker jag om! Jag var inte ute efter någon uppmärksamhet eller bekräftelse utan det handlade mer om att jag var trött på att vara offentlig och personlig. Kanske inte för egen del - Utan mer för att jag inte ville såra andra.

Tack, Jennie och Emma!
Ända sedan i slutet av 1990-talet har jag i perioder dejtat över Internet.
Jag skäms inte för det! Varför skulle jag? ;-) Och två av tjejerna från den här tidiga perioden har jag fortfarande lite kontakt med. Tack, Jennie och Emma! Och kanske läser någon av dem det här? ;-)
Det blev aldrig någon kärlek med någon av tjejerna och i dag har båda familj och två barn i Umeå respektive Stockholm. Och faktum är att jag lyckades få tjejerna att träffas en gång i Stockholm! Ganska otroligt, eller hur? ;-) Vi höll till på samma chatt.
Jag tycker det är kul och en styrka att kontakten bibehållits i tio år om än ganska minimal med något julkort, SMS när man fyllt år och så.
  Emma träffade jag flera gånger både i Stockholm och Västerås. Hon Hammarbyare och jag VSK-are ;-) Det gick bra, men aldrig att vi pussades eller så ...

Det har alltid gått bra för mig på mina Internetdejter. Men jag vet inte om jag alltid vill kalla det dejter. Jag har alltid gått in med en soft inställning och det har aldrig stått desperat i pannan och jag tror jag mer varit ute efter upplevelser och att få vänner. Nyfikenhet, kanske. Det hela låter konstigt. Det vet jag! Men att internetdejta är mycket komplicerat och jag skulle nästan kunna skriva en avhandling på det.
  Jag har inte blivit kär, men alla gånger har vi träffats flera gånger förutom en gång. Den tjejen bodde på Kungsholmen i Stockholm och gjorde klart redan första gången vi träffades att hon inte ville ha flera killkompisar. Hon hade intresse för mig. Det sade hon i alla fall. Jag hade det inte och tyckte vi var för olika och humorn/kommunikationen funkade inte alls. Det var verkligen som dag och natt.
  Hon tyckte för övrigt att jag var den mest grabbiga kille hon dejtat någon gång.
Det tog jag positivt! I taxin från Kungsholmen till Kvarnen pratade jag fotboll med chauffören. När vi klev av var hon skitsur för att hon ansåg att jag dizzat henne och snackat fotboll under hela resan.
  Vi träffades aldrig något mera även om jag försökte på ett vänskapligt plan.
Hon svarade inte och slutade höra av sig månaden efter att vi träffats första gången. För henne var det antingen heller. Och jag kan än i dag förvånas att hon var så målmedveten och bestämd. Hon var intresserad av mig, men ville inte ha mig som vän.

Att jag träffat de jag dejtat eller vad man nu ska kalla det flera gånger kan tyckas lite märkligt kanske. Om man nu inte är intresserad. Ja, det är möjligt och mina erfarenheter är att tjejer är mer målmedvetna. Vill de ha ett förhållande, så kan man inte bli kompisar även om man (läs: jag själv) vill bli det.

En kul episod inträffade när jag för knappt två år sedan, så skulle möta en tjej på Brogården. Jag hade sprungit innan. Man ville ju vara nyttig! Eftersvettades ganska bra och hamnade i tidsnöd. Fick cykla som en dåre ner på stan, men kom ändå försent. Och hon stod naturligtvis redan där. Inte blev det bättre av att hon var mycket sötare än jag trodde och mina eftersvettningar blev än värre. Till slut fick jag skylla på att jag skulle in på muggen och hon trodde säkert det var henne jag svettades för ;-)

Sedan finns det också tjejer man skulle träffat som man inte gjort! Tjejer kan vara väldigt långsinta och de säger ofta inte rakt ut vad de vill eller menar. Där har jag gått bet och gör det fortfarande!

Inte världens lättaste kille
Det finns många härliga tjejer där ute. Men frågan är om jag ens själv rekommenderar mig själv? Jag är ingen lätt kille. Jag erbjuder motstånd, går mina egna vägar och säger vad jag tycker. Jag är svår och knepig det vet jag. Ibland säger jag saker som jag inte borde. Men läser man kontaktannonser blir man rädd! Fasen, vad alla är perfekta! Och vilka krav de har! Man ska ha bra jobb, man ska vara snygg, vara minst 175 lång, vara duktig på att laga mat, träna tre gånger i veckan och gärna ha magrutor, gilla djur, inte vara någon soffpotatis och kunna meka med bilar plus gärna lite till. På tal om bilden.
Jag undrar hur mycket tid som behövs och vilka resurser som krävs? ;-)

Nä, jag har bytt taktik och erkänner att jag långt ifrån är bäst. Det finns många bättre killar! Och jag vet inte om jag skulle rekommendera någon tjej är bli intresserad av mig. Jag är långt ifrån perfekt och det finns som sagt bättre killar.
Jag bits, jag klöser, jag är svartsjuk och kontrollerande. Omogen för min ålder och allmänt galen. *Skratt* Som jag skrev på startsidan ett tag. Nä, så illa är det inte och det var väl en viss ironi över det.
  Men läser man mitt stjärntecken under "övrigt" om mig, så stämmer mycket.
Men lyckas du (vilket få gjort) - Kommer du få så otroligt mycket tillbaka, men det är en bra väg dit som sagt ... ;-)
Tack, för att Ni läste ända hit!
//Peter