En hyllning till Minan och en svunnen tid

Åren är 1992-93 och undertecknad gör lumpen i Söderhamn. Detta var en tid som för alltid skulle prägla och förändra mig. Men just militärtjänsten tänkte jag skriva en egen krönika om!
Under den här tiden i Söderhamn träffade jag massor av roliga och speciella människor från Sveriges alla möjliga hörn och två lirare på vår Pluton var från Köping (Ja, just det! "I en annan del av Köping" och en gång blev staden vald till Sveriges tråkigaste) med de var båda två speciella på ett bra sätt!
Minan som jag väljer ut lärde jag känna de här åren. Han var och är en person som är väldigt lätt att tycka om för alla! Vissa har bara det där. Otroligt snäll och glad. Han skulle inte kunna göra en fluga förnär. Social och en väldigt bra kompis. Rapp i käften som få och med mycket humor innanför hjässan ...

Här nedan tänkte jag dra några roliga episoder från min och Minans tid på 90-talet. Det är väl lite internt mellan oss och framför allt för Minan kan det måhända vara "extra" kul att höra mina reflektioner på händelserna ;-)
  Jag glömmer aldrig våra tillställningar som sagt och för att ta några av väldigt många. Minns du Europacupen 1993? Vi satt på Linnégatan 3 A som så många gånger tidigare och förfestade. Vi hamnade i tidsnöd och var tvungna att cykla till Rocklunda. Bosse kände på sig. Hur han nu kunde göra det? Att polisen skulle ta oss två eftersom jag skjutsade dig på hojen. Mycket riktigt! Utanför Arosvallen nöp de oss! På mig skrev de upp allt de kunde, men jag ville bara till matchen ;-) Det var inga lysen fram eller bak, inga reflexer fram eller bak och jag skjutsade! De hade väl även kunnat tagit för styrstångsfylla om det nu fanns. Tror det gick på 850:- och att du själv fick pröjsa 250:-

Nyårsafton samma år och endast några veckor senare. Jag och Minan ska köpa tacos på ICA Skrapan. När vi ska tillbaka till Linnégatan kommer väl jag med den smarta idén om att Minan skulle hoppa på sadeln för att snabba på det hela. Klart jag skjutsar! Och inte f-n kommer det en polis nu och igen?
Tro på fasen! Det hinner gå 10-15 sekunder mitt på Vasagatan i centrala Västerås och en snutbil kommer upp bakom oss. Jag får hjärnsläpp och försöker faktiskt göra ett taffligt försök att trampa ifrån Farbror blå! Det gick inte alls och blev bara ett halvtaskigt försök.
Polisen som kommer ut är riktigt förbannad och säger: "DU försökte väl inte smita?!?"
- Nä, stammar jag fram. Jag trodde det var en taxi har jag för mig att jag också sade. Polisen tar mitt körkort och kollar upp personnumret från bilen. Kommer tillbaka och säger att vi inte får skjutsa och önskar oss ett gott nytt år - Och vi klarar oss med en tillsägelse. Efter det här har jag aldrig mera skjutsat Minan. Konstigt, va? ;-) OBS! Om du nu skulle komma och hälsa på kan jag tala om att jag numera har två cyklar till för fogande. Fast det är kanske kungligare med taxi?!?

Det här var väl inte den gången, men ... Kommer du ihåg när vi kom hem till Linnégatan efter att jag och Bosse tjafsat? Minan hade kommit från Uppsala och hade lånat egen nyckel av Bosse, som hade gått tillbaka före. Vi hittar Bosse själv över den största tröskeln jag sett. Där sov han! På den mest osköna plats. Kylskåpsdörren stod på glänt och en nybredd hönökaka med kaviar var färdig att ätas.

1994
Västerås SK blev svenska mästare i bandy och gick om IFK Uppsala i antalet vunna SM-guld. Som en hyllning till klubben utgavs en bok som fick namnet "Mesta Mästarna".
  På varuhuset Sigma den här lördagen skulle man få boken signerad av flera kända VSK-profiler i bandy. Däribland Gunnar "Gucko" Jansson och Stefan "Lillis" Jonsson.
På Linnégatan var vi tre samlade och Bosse var upptagen. Men vi skulle fixa en bok till honom med. När vi kom tillbaka hem började Bosse nyfiket och försiktigt bläddra i hans bok bland bladen. När han läser autograferna brister han plötsligt ut i: "Vem fan! Är Pucko Jansson?!?"


1996 på Söderstadion. Minan ses med händerna uppe i vädret

1996 skulle VSK mycket överraskande vinna norrettan i fotboll före Hammarby och avancera till allsvenskan.
  En supporterturnering i fotboll ägde det här året rum i Malmö på Limhamnsfälten. Vi skulle försvara de grönvita färgerna från staden och två bilar varav en var min farsas vita Saab och så hade Bosse en bil avgick.
Jag körde väldigt sällan (jag tyckte mer om att snacka skit och dricka någon öl), men när jag gjorde det hade jag alltid en förbannad otur att köra på djur. Och det där spred sig till dem jag brukade åka med och jag slapp köra många gånger. Jag körde på en stor grävling en gång. En annan gång efter Sandviken sprang en flock rådjur ut varav jag klippte åtminstone ett djur. Även katter har varit nära att dö när jag rattat bilen för att nämna några saker ...
  Men det kanske roligaste gjorde du själv Minan när du i Motala körde åt fel håll i rondellen och kanske var du fortfarande bosatt i England? ;-) Vi andra blev som förstenade och jag vet inte hur lång tid det tog innan någon fick fram ett ljud. Den här bilden togs från den resan


Motala borta! Här ses Svan, Peter, Derby och Minan

Under turneringen i Malmö skulle Bosse oturligt skada sig mycket svårt i knäet i kamp mot Hammarby. En lång, lång rehabilitering med operation skulle följa.
  I öltältet skulle en skåning säga något till oss Västeråsare. Jag tror det var till mig, Bosse och någon till. Men vi fattade inte vad han sade! Och jag tror stackaren fick ta om det tre gånger innan vi förstod. Och kanske var det då jag förstod att skåningar trots allt var och är annorlunda.
  En komisk sak när vi skulle åka hem från Malmö. På något knäppt sätt hade de yngre förmågorna i vårt sällskap lyckats poppa musik i bilstereon, så bilens batteri var stendött! I den andra bilen hade samma lirare lyckats låsa in bilnyckeln! Där stod vi med två bilar som inte funkade när vi skulle åka hem. Ett tyskt par som fanns bredvid fick bli vår räddning.
  Minan som till skillnad från en annan behärskar många språk och bott både i Tyskland och England fick uppgiften att fixa startkablar av tyskarna. Det ända han funderade på var om han skulle fråga på tyska eller engelska (Han var säkrare på engelskan). Och det blev naturligtvis det förstnämnda och enda rätta ;-)


Gotland 1995! Peter och Minan med klassisk VSK-flagga som varit med överallt

Eller när vi 1995 flög från Bromma till Visby för att se Sportklubben och den där tävlingen Café hade om snyggaste matchtröjan. Kommer du ihåg vem som var Visbys enda svarta får? Minns du min straffsparkstävling i halvtid och speakerns kommentarer? Eller dansken på Skeppet? (OBS! Autentisk bild från Skeppet. Notera ölglasen!)
  För att förklara för dem som inte vet. Minan är ett språkgeni och när vi satt och tog några öl inför matchen satte sig en dansk bredvid oss. Och när Minan började prata danska med dansken sken han upp som jag aldrig har sett en dansk göra! Här hade vi en svensk som kunde lite danska. Jag fattade inget vad de pratade om och bara nickade och försökte se allmänt glad ut. Dansken bjöd hela samlingen av VSK-are (10-15 st.) på öl och själv har jag för mig att hejade på FC Köpenhamn.


Dansken är han längst ner till vänster


Minan på Wembley i London

Sista episoden. 1995 skulle jag och Minan åka till England för att se Crystal Palace-Arsenal.
  Vi bodde två nätter vid Piccadilly Circus. Det var bussresa ner till Göteborg och sedan färja över. Knappast lika smidigt som två avgångar som i dag med flyg från Hässlö. Minan hade varnat mig för Nordsjön och att det kunde blåsa rätt kraftigt. Jag bara skrattade kaxigt och sade att jag åkt till Åland, Åbo och Helsingfors och vatten som vatten. Men Nordsjön kan vara mycket värre!
  Vi hade köpt två biobiljetter och skulle se film på båten. Jag vek dock ner mig rätt omgående och jag fick faktiskt pengarna tillbaka eftersom föreställningen inte hade hunnit börja! Minan berättade att det var fullt på bion, men när filmen var klar var det bara han och två andra kvar! Resten hade fått avvika p.g.a. sjösjuka. Längst nere i de billigaste hytterna. Kategori D tror jag - Där vi bodde! Där det var glipor både uppe och nere till de som bodde bredvid spydde först grannen och sedan var det min tur. När vi kom fram var jag helt slut!
  Vi fick berättat av reseledaren att t.o.m. hästarna hade blivit dåliga och det skulle tydligen vara väldigt ovanligt.
Sedan hade vi det där med glöggflaskan och min VSK-luva som fick både den ena och den andra kommentaren.
  Varför Minan? Han heter Pär. Den är en helt annan historia och den kanske jag tar en annan gång ;-)

Tack, för att du finns kompis!
//Peter