Bli aldrig en bitter jävel!

Det finns ungefär 6,5 miljarder människor på vår planet. Och av alla dessa människor, så finns det bra människor och mindre bra människor.
  Det finns glada människor och mindre glada människor.
  Det finns positiva människor och bittra jävlar ...

När jag var liten sade jag till min morfar att alla människor är väl bra? Alla människor är väl ungefär lika bra?
Det var när jag inte visste bättre och han svarade bryskt.
- Nä, alla människor är inte bra!
Och jag kommer än i dag ihåg att jag blev lite besviken på hans svar.
Detta utspelade ungefär 100 meter från Lillsvans sjö ett par mil utanför Kolsva.
Vid morfar och mormors stuga i Bubbarsbo som min morfar byggt imponerande och snyggt helt själv och där han fortfarande bor kvar ensam.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med den här krönikan.
Vem är jag att kunna förändra någon? Det kan jag inte!
Att göra om människor och deras rutiner och vanor är bland det svåraste som finns
  Men ett tips till Er som läser det här är att försöka att umgås med vänner och kompisar som ger er positiv energi! Bittra individer som bara pratar elände och hur jävligt allt är går bort. Man kan inte alltid skylla på någon annan och ofta inte alls! Och de som pratar skit om andra i din närvaro pratar skit om dig i din frånvaro.
Var så säker.

Ligger det i sin natur att vara trevlig och en bra människa?
- Nä, jag vet faktiskt inte eller gör det kanske det?
 En sak är i alla fall säker att ingen människa föds ond.
Historien om grodan och skorpionen tycker jag är bra.
En skorpion kom fram till en å och träffade en groda i vattnet.
Skorpionen frågade grodan om han kunde få lift över ån, men grodan svarade:
- Nä, för då kommer du bara sticka mig och jag dör.
- Nej, sade Skorpionen. För då dör vi ju båda två och jag drunknar ju.
Grodan tänkte och sade sedan: - Ja, det har du ju faktiskt rätt i.
När grodan med Skorpionen på ryggen kommit nästan över hela ån stack plötsligt skorpionen grodan.
  När de båda håller på att drunkna och dö frågar grodan en sista gång.
- Varför stack du mig?
Skorpionen svarar: Därför att det ligger i min natur ...

Vad kan man dra för lärdom av historien? Ja, fundera själv!
Jag har mitt svar i alla fall.

Jag fascineras av manliga och kvinnliga olikheter. Vi är mycket mera olika än vi tror! Och jag tror mycket är genetiskt, men också att vi redan från barnsben uppfostras olika. Vi människor påverkas också mycket mera än vi tror och vill erkänna.
  Och det sägs ju att man föds som original och dör som en kopia och mycket ligger nog i det.
  Och att vi är olika är bara charmigt, med det kan på sikt vara förödande och man inte vet det och kan hantera det på rätt sätt i ett förhållande. Vi killar är t.ex. jättedåliga på att läsa av tjejer.

Jag har alltid haft svårt för prestigefulla människor och dylika som inte kan be om ursäkt och förlåtelse. Det finns alldeles för många sådana!
  Många stora, kända personer brister här och Mona Sahlin är ett exempel.
  Jag har svårt för henne och kan dessutom tycka hon verkar arrogant på något sätt, sedan må hon komma från ett arbetarhem, men jag tycker hon inte levt och lärt som en arbetare alla gånger.

Åren 1994-1995 satt Mona Sahlin i regeringen som vice statsminister. Efter att Ingvar Carlsson hösten 1995 meddelat sin avsikt att avgå, var Sahlin den enda som kandiderade till posten som ny partiledare. Hon tvingades dock dra tillbaka sin kandidatur efter att det framkommit uppgifter att hon köpt svart dagmamma, inte betalt tv-licensavgift samt haft ett mycket stort antal parkeringsböter som gått till kronofogden. Senare döptes dessa avslöjanden till Tobleroneaffären eller Sahlinaffären.
  I april 1996 lämnade hon också sin riksdagsplats, men kvarstod som ledamot i partiets verkställande utskott.
  Hon var egenföretagare och tv-reporter 1996-1997. Hennes företag försattes i konkurs när hon återinträdde i politiken.

Jag tycker alla människor förtjänar en andra chans. Absolut!
Även Mona Sahlin och ibland kanske även en tredje och fjärde. Men det handlar också mycket om hur man uppträder när man felat. Jag hade på ett helt annat sätt respekterat många av de här så kallade stora varelserna om de hade ställt sig rakryggande upp och bett om förlåtelse i stället för att skylla ifrån sig, ljuga och fara med osanningar.
  F-n! be om ursäkt direkt och ljug inte. Då gör man fel igen och det är bara så patetiskt.

"Vad behöver hända från idag t.o.m. sista dagen i livet för att du ska känna att du levt ett fantastiskt liv?"

Jag tycker själv jag vid ålders höst blivit en ganska bra människa!
Men det har varit en resa även för mig och den pågår och kommer alltid pågå hoppas jag.
  Och jag vet att jag har fel och brister, men är stolt att jag kan be om ursäkt, erkänna fel och även kunna skämta om mig själv som person.

Jag har väl alltid gått mina egna vägar, både på gott och ont. Ända sedan jag som 17-åring flyttade hemifrån. Jag fick då överta/köpa min mormor och morfars lägenhet på Norra Skiljebo och där skulle jag bo själv i tio år.
  Min morfar är nog den vuxna människa som betytt mest för mig under hela min uppväxt. Jag kommer alltid beundra och tacka honom för mycket och det.

Samma år som jag flyttade hemifrån drog jag impulsivt iväg till Kanarieöarna helt solo under två veckor över självaste julafton. Hemma i Västerås satt hela tjocka släkten och undrade var jag var någonstans. Och det var säkert morsan som talade om att jag åkt själv och ospecificerat till Gran Canaria.
 Jag betalade resan själv för pengar från sommarjobb på Vägverket i Kolbäck och kommer ihåg att den kostade 3 995:- Jag fick väl höra att jag inte var som alla andra (vilket skedde många gånger) och ofta var det morsan som berättade att farmor tyckte, mormor tyckte ... o.s.v.
Men sällan att man hörde något från dem personligen. Obs! detta är ingen kritik till vare sig min farmor eller mormor som båda är döda. Tvärtom! Men jag gillar inte när man pratar om människor på det här sättet. Och vem som har rätt eller fel är skitsamma.
  Jag tror ändock att jag fått en viss respekt från släkten för att jag setts som en person med glimten i ögat, ofta glad och lätt att prata med. Har sagt vad jag tyckt och tänkt. Både på gott och ont. Det respekteras av många, men inte alltid och av alla! Men jag tror man i det långa loppet vinner på det.
  Sedan vet jag att jag inte alltid dykt upp på alla tillställningar som man kanske borde ha gjort. Men vad f-n! jag bjuder på det. Man kan inte vara perfekt.
Jag har bojkottat även julafton och firat själv ;-)

Jag tycker också jag många gånger försökt reda ut situationer där jag anser att jag inte är den som gjort mest skada, men bidragit. Det är sällan bara den enes fel när två träter heter det ju.
  Jag tycker att det här tyder på styrka och en bra empatiförmåga samt självkänsla. En vänlig själ om än vilsen ibland *ler* Något som långt ifrån alla människor besitter. I stället ska man visa sig stark, trycka ner den andra och inte försöka att själv bidra till att man bli vänner igen. Varför? Är det så viktigt att ha rätt och få sista ordet?

Jag ångrar mycket jag gjort i mitt liv! Jag kan ångra att jag inte satsade mera på skolan när jag ändå var där. Men jag skyller inte på någon eller något.
Det är mitt eget fel. Jag har väl alltid varit den där glidaren och det kan jag inte sticka under stolen med. Så var det i plugget, men även på fritiden.
Det tog länge innan jag fixade ett riktigt arbete, men när jag fick chansen tog jag den verkligen och satsade 110 procent.

Samma sak med idrotten! Jag var väldigt lovande i brottning och jag tror helt ärligt att jag hade blivit bäst om jag fortsatt och vetat det jag i dag vet. Men jag kan inte skylla på något eller det kan jag väl! Men jag vill inte skylla på något.
Jag står för mitt beslut. Rätt eller fel? Ja, det kan diskuteras, men då kändes det rätt för mig att sluta så tidigt. Även om jag vet att farsan blev mycket besviken.
  Men fasen! Jag var nog inte mer än 13 bast när jag brottade ner både farsan och morsans storebror och det ingav naturligtvis respekt för alla runtom.

Och jag glömmer aldrig när min brottartränare Leo (bilden) tittade på mig och sade att jag skulle vinna VM någon gång eller när Stefan sade att jag en gång skulle slå honom. De fick dessvärre inte rätt någon. Och kort därefter i april 1986 skulle Stefan "blott" 16 år omkomma i en minibussolycka på väg till en tävling.
Jag hade precis fyllt 13 år och skulle egentligen vara med i bussen, men hade tackat nej precis innan eftersom jag inte kände för att tävla.
  På sjukhuset fick vi se Stefan i respirator och han hade förklarats hjärndöd.
De fanns inget mera de kunde göra och kort därefter stängdes respiratorn av.
  I den andra bilen färdades en familj med ett spädbarn. Båda föräldrarna omkom, men barnet överlevde.

Begravningen var otroligt smärtsam och hölls inför en fullsatt Mikaelikyrka:
Jag i VBK:s klubboverall som var sagt och morsan knallade längst fram och satte oss till höger. Det var naturligtvis fel och vi fick flytta! De platserna var vikta för Stefans familj och lillebror som var jämngammal med mig. Och som jag gick i skola med.
  Stefan hade många kompisar och månaden innan hade han vunnit ungdoms-SM i Uppsala och blivit utsedd till hela turneringens bäste brottare. Självklart påverkade det här mig mycket och bara ett par månader tidigare hade en annan ung Västeråsbrottare omkommit efter en krock med en buss på Gryta.
Jag vill minnas att det var jag som berättade det för Stefan och platsen för detta berättande var ett omklädningsrum i gamla Idrottshallen på Timmermansgatan.

Som sagt. Jag ångrar mycket, men skylla på någon annan vill jag inte göra.
Tack, för att ni läste ...

Källor: Om Mona Sahlin --> här