En välfärd i spillror

I dagens svenska samhälle har det hänt ganska mycket de senaste 10-20 åren.
Den här förändringen pågår mitt ibland oss och vi är alla mer eller mindre delaktiga i just den omställningen.
Sakta men säkert så blir välfärden allt sämre och för alla sjuka, svaga, gamla och även ungdomar i skolålder så blir det hela tiden mödosammare, hårdare och med en allt sämre kvalité.

Vad står välfärd för
Vad är då välfärd? Kanske ska jag börja med att definiera ordet välfärd som står för den samlande benämningen på de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom.

Välfärd kallas ibland även "social trygghet" eller "socialt skyddsnät" och den handhas i Sverige av kommunerna och ett antal myndigheter under Socialdepartementet.

Jag har det mycket bra

Jag kan säga det att för mig som är frisk, ung, stark och har ett heltidsarbete så är tillvaron ganska bra. Visst, jag oror mig kanske för mycket om framtiden och jag bor själv som är dyrare än om jag t.ex. delat hyran med någon annan och jag har lån både på lägenheten och studielån tagna hos CSN och mycket annat.
Men jag klarar mig utan problem.

Trots att jag inte tjänar jättemycket mot många andra klagar jag absolut inte och är i stället väldigt tacksam just för att jag får vara frisk och ha ett jobb jag trivs med.
De sista åren har vi som har det så här bra fått ganska så stora skatteskänkningar och det är naturligtvis jättebra. Men vad som inte är lika bra är att det varit på bekostnad av välfärden.

Jag kan säga helt ärligt och det är inget som helst fjäsk att jag skulle kunna betala väldigt många hundralappar mer i skatt (kanske t.o.m. en tusenlapp och mer därtill) om jag visste att dessa pengar gick just till vård, skola och omsorg.

Detta till trots att jag inte på något sätt verkar ha behov av denna hjälp. Jag har liksom gått ur plugget, det är väldigt lång tid tills jag blir pensionär och jag är frisk som en nötkärna. Men för mig handlar det om solidaritet. Att kunna hjälpa andra som har det sämre.

Det är ju egentligen helt sjukt så det har blivit. Titta bara på hur vi tar hand om våra pensionärer som byggt upp det här landet. De som bor på ålderdomshem (hemskt ord) har ingen som helst rättighet att få hjälp med att gå ut en stund varje dag. Nej, de kan få sitta inne i dagar, veckor, månader och säkert i år.

Hur ofta och hur mycket annan hjälp får de som byggde upp det vi har i dag?

Det här är ingen som helt kritik mot dem som arbetar i äldreomsorgen utan mot systemet som sådant och alla dessa nedskärningar.
Jag menar att vi har hundratusentals som går öppet arbetslösa och är det inte bättre att ge dem lite värdighet och ge dem ett riktigt arbete som de kan försörja sig på?
Det blir visserligen lite dyrare, men jag tror vi alla tjänar på det i slutändan och alla blir vi gamla eller sjuka någon gång och lär behöva denna hjälp.

Samma sak gäller inom vården i stort och även i skolan! Klasserna är stora till bristningsgränserna och tänk om man till varje klass kunde ha en hjälplärare?

Det som skrämmer mig också är den totala likgiltigheten som råder bland många.
Man skiter liksom i alla andra och bara man klarar sig själv. Mycket vill ha mer! Och vi blir aldrig riktigt nöjda.

Titta bara på de som tjänar väldigt mycket. Många verkar totalt tappat verklighetsförankringen och en miljon hit eller dit spelar ingen roll. De fattar inte att det sticker i ögonen på "vanligt folk". Men det är inte bara dessa pampar som törstar efter mer och aldrig blir nöjda utan det gäller också många av oss vanliga.

Vad skulle Du göra
Hur många skulle här (Om ni visste att ingen fick reda på något) stoppa 10 000:- i egen ficka om ni hittade dessa pengar i en upphittad plånbok på gatan?
Kanske skulle ni ta bara pengarna för att sedan vara "hygglig" och lägga plånboken i närmsta brevlåda.
Eller skulle ni först försöka avgöra om det var en rik eller fattig som hade tappat dessa pengar? Och gör det någon skillnad i princip? Jag tycker inte det och jag skulle personligen lämna tillbaka hela innehållet. För mig hade det varit värt mera att ha ett rent samvete och kunna titta den som förlorat plånboken i ögonen. Och det hade gällt lika mycket om det varit 100 000:- eller 1 000 000:- Fattig som rik ...

Tack! För att Ni läste och fundera nu på det jag skrivet och hur just Du skulle göra.
//Peter