Svenskans viktigaste ord
Det finns något som jag tycker vi svenskar är väldigt dåliga på och det är att använda starka och
"viktiga" ord som: förlåt, tack!, hej! och varsågod.
Kan man sedan säga det med rätt känsla och inställning så har man kommit riktigt långt här i livet anser jag. Men det är väldigt få människor som är här och har det genuint, äkta inom sig. Och jag kan ofta fundera på varför det är så.
Att bara hålla upp en dörr "bara" för att man ska göra det imponerar inte särskilt mycket på mig.
Men kan du göra det med viss stil och klass och säga det med ett varsågod och med glimten i ögat samtidigt som du tittar mig i ögonen och ler ja,
då blir jag grymt överväldigad!
Sedan vill inte jag att det ska finnas en baktanke bakom - Utan att det sker spontant och från hjärtat.
Inte alldeles lätt det här - Jag vet! 
Det finns otroligt mycket duktiga människor i vårt samhälle. De finns hela tiden runt om oss och de som lyckas och vinner exponeras enormt.
Jag är långt därifrån! Och jag ligger nog långt under medel på mycket, men de här så kallade stora människorna är väldigt framgångsrika på många plan. Men det kan sakna just "det där", jag precis skriver om och det borde ju vara det enklaste i världen kan jag tycka.
Imponeras inte mest av ...
Jag imponeras inte mest av den som tjänar mest, har bäst jobb, är snyggast eller av den som springer fortast. Nej, det är av den som kommit till den nivå i livet där den ofta använder dessa otroligt viktiga ord och har empati inom sig.
Hur många här minns när de sade förlåt åt någon senast?
Just det ni kommer inte ihåg.
Jag kan tycka det självklart att säga förlåt om jag glömmer något till någon.
Och jag vill försöka kompensera min miss. Men många och säkert även jag själv börjar i stället hitta på en massa dåliga ursäkter och (bort)förklaringar.
Är det inte ofta mycket bättre att stå sitt kasst och säga förlåt?
Jag tror det blir mycket bättre och att man tjänar på det på sikt.
Vi kan se otroligt stora och kända människor på TV som gjort fel och gjort bort sig, men att säga förlåt, och att säga jag gjorde fel händer nästan aldrig.
För mig är det en gåta att det oftare inte sker. Jag förstår inte det.
Varför denna enorma stolthet och rädsla för att göra fel och misslyckas?
Ibland kan jag själv se det så att det är av misstagen man lär sig. Att våga och ändå testa nytt för annars utvecklas man inte eller kommer framåt. Men bara man inte börjar skylla på någon annan, så kan det vara helt okej att misslyckas.
Domaren var kass
I sportens värld är det lätt att skylla på domaren och någon annan, men hur ofta hör man självkritik eller att jag gjorde så gott jag kunde, men det räckte inte.
Nej, i stället börjar man skylla på någon annan. Men hur mycket eget ansvar har man inte själv?
En dag när jag skulle åka hem och lämna garaget på jobbet, så mötte jag någon där nere.
Jag fipplade lite innan jag kom iväg, men när jag kom fram till garageporten så stod personen
fortfarande kvar med bilen och väntade på just mig, så jag skulle slippa att behöva dra mitt passerkort.
En liten gest, men ack så viktig. Inte saken som sådan kanske utan omtanken av just den här personen till mig.
Annars kan det ibland vara lätt att skynda sig till hissen eller dörren för att slippa vänta på någon för att hålla upp en dörr.
Prova nästa gång när du är i en affär och kanske tio meter före att vänta på personen som kommer bakom.
Håll upp dörren, titta han eller hon i ögonen och säg varsågod! samtidigt som Du ler lite oskyldigt.
Stark med egna åsikter
Jag har ofta ansetts som stark med egna åsikter. Det har flera gånger hänt att jag stått själv när det blåst som mest och försvarat min åsikt.
Om det sedan gällt flyktningar eller homosexuella hör inte till saken, men jag är inte alls rädd för att någon tycker annorlunda utan ofta
är det stärkande att ha olika åsikter. Jag är inte konflikträdd i den bemärkelsen utan kan alltså se det som utvecklande att ha olika åsikter.
Kanske inte om allt, men om mycket! Och det handlar väl om lagarbete ...
När man uppfattas som stark av andra så kan "vissa" se det som legitimt att slå tillbaka med full kraft om de får tillfälle.
Att ge igen och det där ska han väl tåla? Man tänker inte på att jag också är en människa och en känslig sådan.
Jag blir ofta
ledsen och det händer att jag gråter. Och det behöver inte synas utåt eller just då. Samma sak för celebriteter. De är människor precis som du och jag. De ska respekteras med samma medel och bara för att man är "känd" så ska man inte tåla vad som helst. Ibland verkar många glömma bort det - Att bakom den där fasanden så finns en människa av kött och blod precis som du och jag.
Du gjorde mig väldigt illa
Ibland kommer man till insikt och det kan ta lång tid. Det kan t.ex. vara att någon berättar en sak.
- "Du Peter! Visste du att det var så här? Bla, bla, bla".
- Nej, säger jag och menar du verkligen det?
- Ja, det menar jag ...
Först blir jag arg, men sedan blir jag mer besviken och ledsen.
Och frågar mig själv varför ...
Den här personen kommer aldrig komma till mig och säga förlåt - Även om den visste att den gjort mig ledsen.
Den förstår inte att den gjort mig väldigt illa och sårad och skulle bara säga "jaha" om jag berättade det.
Den har personen har alldeles för mycket stolthet inom sig och vad jag tycker innerst inne behåller jag för mig själv och några detaljer avstår jag ifrån.
När man är på den här nivån finns inte så mycket att göra. Då är det bara att inse fakta och gå vidare. Och försöka få in att jag inte var värd något mer för just den här individen. Rätt eller fel? Ja, det avgör inte jag. Utan som så ofta så ligger det i betraktarens ögon ...
Tack, för att Ni läste enda hit!
//Peter