Det här med kärlek är inte lätt. Och jag tror inte det nödvändigtvis behöver bli lättare för att man blir äldre. Snarare tvärtom!

Det är också en lite märklig tid vi lever i - För med t.ex. Internet och kommunikations- möjligheterna borde det var lättare i dag än för t.ex. 50 och 100 år sedan att hitta någon.

Men i stället går det åt motsatt håll och man ser att andelen ensamhushåll ökar.
Jag begrundar inte varför det är så. Bara att det är så. Och om det är en styrka eller svaghet låter jag vara osagt.

Men i dag matas vi med att vi ska vara oberoende, självständiga och fria.
Men det har nog också ett pris (tror jag) med självständigheten ...

Vi ser också att i storstäderna så finns det procentuellt fler ensamhushåll än i mindre städer.
Lite märkligt eller så inte eftersom marknaden och urvalet i Stockholm är så otroligt mycket större. Men jag tror också en Stockholmstjej är kräsnare än en dito från en småstad.
Jag spekulerar! Och det här är säkert ett känsligt ämne.

Jag försöker heller inte ta parti för något håll utan konstaterar bara återigen att så här är det och jag har själv erfarenhet av det.

70 procent av alla skilsmässor initieras av kvinnan läser jag. Jag är inte det minsta förvånad! Jag visste att det såg ut så här. Och jag tror det ser ut på ungefär samma sak för mig. Skulle jag fråga de tjejer jag varit tillsammans med så kanske de skulle säga tvärtom.
Men jag tror de har fel ;-)

Det brukar vara tjejerna som tröttnar på mig och jag är nog lite svår och speciell, men det behöver inte vara på ett dåligt sätt.

Däremot tror jag det är tvärtom när det är fråga om att dejta.
Där tror jag att jag sagt fler gånger sagt: "Hit, men inte längre".

Sedan kan man självklart fortsätta träffa en tjej även om man inte blir tillsammans.
Men här tror jag att jag är lite svårare och kanske skulle vara mer "Opened minded".
För det är få, väldigt få som jag släppt riktigt nära mig.

Jag vet också att jag mer personlig du är desto jobbigare kan det bli.
Om man kan bli väldigt sårad vilket jag också har erfarenhet av.

Jag har också lärt mig med åren att när en tjej kommer till en och säger att vi har problem och behöver prata: så är det oftast redan kört! Jag har också lovat mig att nästa gång det händer så kommer jag bara säga: "Jaha, varsågod och gå!"

Jag tror det kommer förvåna tjejen mycket eftersom de inte är vana med det.
Men! Jag kommer att förvarna henne om det när vi är tillsammans. Jag krusar inte med någon och hon är fri att göra som hon själv behagar och tycker. Jag är Peter och jag är Balonius. Jag är som jag är och är hon inte nöjd med mig så kan jag inget göra.

Det här låter kanske konstigt och jag vet inte vad ni tjejer anser om det här.
Men jag vill absolut understryka att det här inte betyder att jag inte tycker om tjejen. Men att ändra på någon är bland det svåraste man kan göra. Och vill hon gå, så får hon väl gå!
Att tjata lönar sig inte.

Ibland får jag känslan av att tjejen vill övertyga en om att det här är bäst för båda parter.

Jag däremot skulle aldrig försöka bestämma åt någon annan eller säga vad som är rätt eller fel för någon annan. Jag kan bara utgå för mig själv. Det här är typiskt kvinnligt och jag vet hur snacket går tjejer emellan. Hjälp i stället varandra och stötta.

Jag blir så jävla förbannad och less eftersom jag vet tjejer som varit intresserade av mig och andra killar, men sedan har de inte fått support från deras tjejkompisar och då har de inte vågat eller tyckt det varit lönt att fråga. Men som kompis försöker man väl underlätta och hjälpa till, eller hur!?!

När jag fick höra av en tjejkompis som var intresserad av en polare till mig, så försökte jag verkligen hjälpa till. Både stötta henne och underlätta för båda.

Hur träffar man någon?
Ja, det är inte den lättaste frågan. Många träffas genom jobbet eller genom utbildningen.
Och det är väl bra eftersom man under en lång tid kan bekanta sig med den man är intresserad av.

Det är ju inte riktigt samma sak på krogen. Visst kan man ställa ut skorna på t.ex. Harrys och hoppas på napp eller bottennapp, men jag föredrar det inte.

I mitt fall finns det någon som tvärsäkert sagt att jag kommer träffa en sporttjej på en träning eller tävling. Men jag har aldrig varit lika säker. Jag gör inte den bedömningen att en tjej behöver vara bättre för att hon är sportintresserad och tränar och kanske tävlar.

Däremot måste jag väl bistå att det finns grymt många snygga och fräscha tjejer som jag möter i spåret och på de tävlingar jag är med i. Och visst kan det väl vara trevligt med en tjej som är med Vasaloppet, springer halvmaran och tar klassikern. Det är pluspoäng på det.

Mer rekommendationer av vänner!
Något som jag också tycker skulle praktiseras oftare är rekommendationer från vänner.
Det bästa är väl när man lyckas hjälpa till och para ihop någon. Och det är väl f-n att man inte blir ihågkommen när de både har gift sig och fått barn tillsammans.
Fanken! De borde ju bjuda mig på en utlandsresa för att jag fixade så mycket

Sedan lyckas man kanske inte alltid. Inte direkt i alla fall. Jag kan leda hästen till vattnet, men dricka måste de(n) gör själva.

Även om jag tror att båda är intresserade och skulle passa ihop så kan inte jag säga de magiska orden eller göra det. Och risken om man väntar och fegar är att man blir ifrånsprungen och att någon annan hinner före. Det kan ju också tolkas som att intresse inte heller finnes om inget händer och då är det liksom ingen idé att ödsla kraft.

För mig då? Ja, någon kom fram och berättade att hon kanske hade en tjej för mig.
Det var inte mycket jag fick berättat bara att hon var idrottsintresserad och tränade mycket, 30-årsåldern och bodde på Oxbacken.
Oxbacken skulle senare inte stämma, så jag vet inte om jag drömde det

Hon skulle komma dit och hon fick förhinder.
Jag skulle komma dit och jag kom inte och både var träffar med gemensamma vänner.
Allt verkade sippra ut i sanden och månaderna gick.

Tjejen som initierade allt kom återigen fram till mig och sade:
"Hon ville verkligen träffa dig. Hon har nu sett bilder på dig".

Jag garvade och sade: "Jaha, kul!" Jag trodde nu hon skulle komma till mig, men inget hände. Efter två veckor fick jag fråga om hennes telefonnummer.

Och precis nu hörde en annan vän av sig till mig.
"Du Peter! Jag har en kanontjej till dig. Är du sugen på en blind date?"

Jag blev naturligtvis smickrad eftersom jag och han inte har särskilt mycket kontakt.
Det enda jag fick beskrivet var att hon var lite yngre än mig, barnfri och en träningsnarkoman. Och det lätt ju intressant! Jag tackade dock nej eftersom jag äntligen skulle träffa tjej 1.

Jag skulle senare utan att ha träffat tjej 1 ändå få se en bild på tjej 2 och hon var verkligen snygg. Wow! Tänkte jag. Hon var ju typ en 10 poängare. Men jag stod fast vid mitt beslut. Jag kunde inte seriöst dejta två.

Jag hade vid det här laget bara sett en mycket dålig mobilbild på tjej 1 och jag tänkte inte så mycket mer på det. När vi så äntligen skulle träffas efter mycket om och men var jag ganska lugn. Jag var inte nervös och tänkte mest att det var en kul grej.

Hon stod utanför ett fik i city, med ryggen mot mig. Hon hade kommit före och väntade nu på mig. Jag kände på mig att det var hon när jag lugnt och sansat stegade fram
- Och jag sade: "Hej! är det ..."
"Ja, det är det!"
I samma veva när hon vände sig om så tänkte jag: Oj! f-n vad snygg hon var".

Jag blev inte alls lika kaxig längre och jag blev t.o.m. lite nervös.
Jag såg nu på en otroligt snygg tjej och vilka ögon hon hade! Men sådant kan man ju inte säga första gången. Det kan ju låta desperat. Jag fick i alla fall fram att hon var annorlunda mot kortet och mycket snyggare i verkligheten.

Jag tyckte träffen som sådan gick bra och vi pratade både länge och väl.
Den tog nästan tre timmar och vi skiljdes med en rejäl kram på Snickargatan ;-)

Det var också intressant att i dagarna läsa en forskning som säger att män överskattar sin attraktionskraft --> här Ju mer attraherad du är, desto större är risken att du misstar dig när det gäller kvinnans intresse.

Forskningen säger också att det inte är helt lätt att läsa av signaler från andra.
Speciellt svårt är det för oss män! Som ofta läser av kvinnors signaler fel ;-)

Träff nummer två
Jag vet inte om det var emellan eller efteråt. Men till nästa träff så fick jag ett nytt bättre kort mejlat. Där hon hade glasögon. Jag hade nu tre bilder med den verkliga och jag måste säga att alla är olika! Jag gillar den verkliga så klart, men även glasögonbilden som matchar de skrapa ansiktsdragen ;-)

Har sedan fått två foton till och de är också helt annorlunda!
En väldigt sminkad och uppklädd - Och den andra också väldigt speciell.
Har aldrig träffat en tjej med så många olika utseenden *skratt*

 
Tävlingsskor för Balonius! Saucony och Nike ...

Till dejt två som skulle vara på restaurang var också minnesvärd.
Jag kom ledigt och sportigt med gula självlysande och minimalistiska tävlingskor med låg sula. Hon kom uppklätt med höga klackar och var längre än mig! Jag har nog aldrig känt mig så liten och tyckte alla tittade på henne ;-) Och det sjuka var att jag glömt hur söt hon var i verkligheten. Jag hade inte lyckats ha kvar "den där" verkliga bilden i huvudet ...

I alla fall långt senare har jag noterat att hon har väldigt fina ben och jag har aldrig tänkt ben när jag tänkt på brudar. Inte som här i alla fall.

Men för att bli tillsammans krävs mycket. Man ska vara rätt i tiden och i livet. Och det är inte alldeles självklart! Och det ska naturligtvis vara ömsesidigt. Det är mycket som ska stämma. Jag vet också att jag är ganska så ego. Jag har alltid saker på G, massor av tankar och projekt i huvudet och dessutom ett behov av att vara själv (ibland).

Jag har alltid gått mina egna vägar och gjort på mitt sätt ...
Men drömma kommer jag göra så länge jag lever ...

Tack! För att Ni läste.
//Peter