Dåtid och nutid möts
Av Peter Balonius
Just nu råder det en sällan skådad skidfeber i vårt land och det kan vara svårt att få tag i bra utrustning
eller också är det företagen som inte vill ha något lager.
Men de jag möter i spåren verkar mestadels vara gamla veteraner som tack vare snön och kanske de svenska skidframgångarna
i t.ex. OS hittat ut igen.
En förutsättning är ju också att någon underhåller skidspåren och det verkar fungera bättre nu.
Visst det har kanske blivit lite bättre sedan jul och det är inte mycket som slår när man ser en
förälder som står bakom en staplande knatte som tar sina första tag på skidor.
Men jag är ändock lite orolig inför framtiden som sakta oförtrutet smyger sig på oss och jag läste en artikel så sent
som den 23/1 om att;
"ungdomar får allt sämre kondition".
Det verkar som många barn och ungdomar skiter i mycket av det här med konditionsträning och
jag tror mycket hänt bara sedan jag växte upp.
Jag tror alla ungar då hade ett par skidor, men hur är det nu?
Många människor gamla som unga kan sitta åtta timmar framför datorn på jobbet eller i
skolbänken för att sedan ta bussen eller bilen hem och sätta sig framför nästa skärm.
Visst är det rekordmånga människor som idag deltar i svenska motionslopp, men tittar man t.ex. på
"Stockholm maraton" så var det ca 12-13 000 som vara anmälda i början på 90-talet när jag gjorde min första mara.
I dag är det 21 000 anmälda och fulltecknat ett halvår innan tävlingsstart.
Men vad har hänt med tiderna???
Handlar det om vilja eller mentalitet?
Det verkar som många i dag nöjer sig med att enbart ställa upp och att bara ta-sig-runt och på något sätt tillfredsställa sitt dåliga
samvete att man egentligen är mer otränad än vad man egentligen vill tro.
Jag ser inte mitt deltagande i Vasaloppet som ett bevis att jag är bra tränad eller på något sätt är nöjd.
Loppet i sig är inte det minsta att skryta med och för mig handlar det om att göra en så bra tid som det bara går.
Och det är en enorm skillnad att lyckas åka på ungefär sex timmar än att bara lyckas ta sig runt och
vara nöjd med att man tar sig i mål som de flesta trots allt är.
Jag har dessutom min utmaning. Lyckas jag med detta så blir jag stolt och nöjd, men Vasaloppet i sig är inget mål.
Det blir bara ett bevis om jag lyckas på resan som började långt tidigare ...
I början på 90-talet var du nummer 1 000 om du sprang "Stockholm maraton" på tre timmar
- I dag är du på plats 300 (!) av många fler startande och med ett högre intresse.
Många har spekulerat varför det blivit så och var det beror på. Jag har min teori ...
... Men först skulle jag vilja berätta en kort historia om Sveriges kanske bästa löparlegender på långdistanslöpning.
Jag tar en manlig och kvinnlig och börjar med damen i fråga. Evy Palm är i dag 68 år och hon har vunnit Stockholm maraton tre gånger.
Första gången som 44 (!)-åring och den sista som 47-åring!!
Hon gjorde sina bästa tider när hon var mellan 47 och 49 år.
Och sista maran hon vann vid 47 år löpte hon på 2:31.05 -
Och det är en tid som Kenyafödde Isabellah Andersson som tävlar för Sverige inte ens rådde på när hon vann maran senast 2010.
Och någon svenskfödd tjej är inte i närheten av den tiden som Evy Palm presterade som 47-åring.
Evy Palm fick tidigt två barn och hennes löparkarriär började först vid 32-årsålder med att hon lufsade lite smått i skogen.
Först som 35-åring när flickorna var så pass stora att de klarade sig själva började hennes löparkarriär på allvar.
Vid en ålder där många tjejer för länge sedan lagt ner sina karriärer.
Hur är det då möjligt att Evy Palm blev så bra???
Jag frågar ni mig som växte upp under en tid när det i Sverige var vanligt att röra på sig både i skolan och på
fritiden så var det ännu mer vanligt på Evys tid.
Hon hade visserligen varit duktig i idrott under skoltiden,
men det var många som var det på den tiden. Hon hade bra förutsättningar och urvalet var mycket större.
Jag tror och är ganska övertygad om; För att bli bra i en konditionsidrott som långdistanslöpning så måste du börja tidigt
för att ha någon chans. Därmed inte sagt att du måste löpa en mil per dag för det, men det gäller att röra på sig i unga år och
bygga upp en slags grundkondition, stryka och hårdhet - Och ha/få bra förutsättningar för att lyckas.
Jag skulle själv aldrig kunna komma ner på Evy Palms tider.
Jag har börjat försent och har inte de förutsättningarna.
Evy är liten och tunn och har inte direkt Christina Hendricks välsvarvade former och kurvor ...
Evys åldersrekord på maran är t.ex. 3.04.27 som 56-åring och 3.24.52 som 61-åring.
Jag visste inte mycket om Evy Palm innan jag läste om henne i "Runners World"
för några månader sedan och
för mig är hon numera en levande legend.
Kjell-Erik Ståhl i dag 64 år och beskrivs som den kanske hårdaste av alla jävlar.
Nu för tiden vinner man SM-guld i maraton om man springer på lite drygt 2.20.
I dagens Sverige är man bäst i Sverige på tider som Kjell-Erik Ståhl kunde göra i sömnen.
Han har genomfört 101 maratonlopp och 70 (!) av dessa på tider under 2.20.
Kjell-Erik Ståhl är innehavare av det svenska rekordet från VM i Helsingfors 1983 när han sprang på
otroliga 2.10.38.
Kjell-Erik Ståhl tänkte alltid under 2.20 när han sprang.
2.15 räknade han som acceptabel nivå och över 2.20 var skamgränsen.
Långsammare fick man inte springa!
Visst är det konstigt när allt annat blivit bättre, starkare och snabbare så är det precis tvärtom att springa maraton i Sverige! Varför?
Ja, jag har väl svarat lite på frågan ovan ...
Och min fråga till dig: Vad nöjer du dig med?!? Och var är din skamgräns.
Är det när du inte orkar cykla till jobbet, eller vad???
Tack, för att Ni orkade läsa! 
//Peter
